Ganska tragiskt att jag ska börja ta upp bloggningen igen. Efter 2 jävla år. Visst har jag haft andra bloggar om diverse samma ämne, under alla år som ätstörd. Men denna jävla lilla blogg. Trodde jag aldrig jag skulle återvända till.

Men sen så efter en vad jag tror är en panikångestattack, hade jag inget val kändes det som. Jag vill skriva om hur jag känner, hur det är att ha ett litet monster inom sig som stavas Ätstörning som kan vara det värsta och det bästa i mitt liv.

För er som kanske precis kastat sig in i viktminskningsgrejen kan jag försöka förklara hur jag älskar/ hatar min ätstörning. Men det får helt enkelt ske i ett annat inlägg, för om jag känner migsjälv rätt så kommer jag vrida och vända på migsjälv tills jag inte är någonting annat än ett luftslott.