Idag vägde jag mig för första gången på 9 månader. Före det vägde jag mig 1-2ggr per dag, sjukt att det kan ändras så mycket.

Vad stod det på vågen då?

69,6kg

Lättnad, var det första jag kände. Jag vägde iaf inte 70 kg idag, det skulle varit svårare att ta(jag vet att det är nära 70, men det är helt klart en skillnad.). 

Ska ut och leva och ska ner i vikt, för jag behöver den distraktionen.

För att ni ska förstå att detta är nåt som gnagt på mig ett X antal år ska jag gå igenom allt. Steg för steg.

i 8:an började allt. Blev kallad fet av en klasskamrat vilket ledde till att jag på en gång drog mig hem och letade upp viktminskningssidor. Hittade orden Ana och Mia. Började forska mer och blev medlem i ett sådant community.

Vägde på den tiden 74 kg med mina 175cm. En helt normal vikt, men för mig som inte utvecklats ännu i den åldern låg allt på fel ställen. På magen. Har alltid hatat min mage, och tyckt att jag ser gravid ut. 

jäklar va aktiv jag blev på detdär anamia communitiet, grät i dagar när de stängde ner. Kunde sitta och skriva där i flera timmar, och kände mig hemma. Tjejerna och killarna där hade ju exakt samma åsikter som jag hade.

Viktnedgången var ständig. Vägde mig 2 gånger per dag och levde på max 1200 kcal per dag. Men äntligen åstakom jag någonting.

Sommarlovet till gymnasiet hade jag min lägstavikt. jag hade gått från 74 kg till 56kg, och då hade jag även växt till 178 cm.

Men målet var 45 kg.

Helt plötsligt märkte jag hur underbart livet var utan att behöva tänka på maten, men jag trodde fortfarande att jag var världens tjockaste tjej.

  Detta var min kropp när jag vägde 60 kg. Jag kommer ihåg känslan att krypa under 60gränsen och vara på 50. Jag vill kämpa så igen.

Idag väger jag 75 kg igen. tror jag. Och jag vill bara ner, då jag inte kan älska migsjälv när jag är så stor, det går bara inte.   Detta var sommaren jag kröp mellan 55-60 kg på. Var relativt smal antar jag.

Ganska tragiskt att jag ska börja ta upp bloggningen igen. Efter 2 jävla år. Visst har jag haft andra bloggar om diverse samma ämne, under alla år som ätstörd. Men denna jävla lilla blogg. Trodde jag aldrig jag skulle återvända till.

Men sen så efter en vad jag tror är en panikångestattack, hade jag inget val kändes det som. Jag vill skriva om hur jag känner, hur det är att ha ett litet monster inom sig som stavas Ätstörning som kan vara det värsta och det bästa i mitt liv.

För er som kanske precis kastat sig in i viktminskningsgrejen kan jag försöka förklara hur jag älskar/ hatar min ätstörning. Men det får helt enkelt ske i ett annat inlägg, för om jag känner migsjälv rätt så kommer jag vrida och vända på migsjälv tills jag inte är någonting annat än ett luftslott.